<3

Sista tiden har jag känt att jag har mycket underliggande vrede i mig. Jag tror att det beror på många anledningar. Men framförallt att bli sviken av folk som man trodde var ens vänner. Och inte bara vänner utan även familjemedlemmar.
För visst är det så att om man blir rånad på tunnelbanan för att man somnat, då får man skylla sig själv? JA för har man somnat till då tillhör ju ens ägodelar alla andra, i regel alltså? Blri så förbannad, hur man man inte ha någon empati känsla? Hur kan han inte ha empatikänsla för sitt eget JÄVLA kött och blod? Hur kan man strunta i sin tidigare familj såpass mycket, visst pengar, men pengar är inte ALLT! Man kan inte köpa sig ur alla situationer! Hur kan man försöka radera ut sina tidigare minnen med sin familj?! För att man har skaffat en ny familj!? Det är för mig helt obegripligt, visst vi kanske inte är den perfekta familjen, en son med asbergers, en dotter som inte vet vad hon vill, och en exfru med problem, MEN vi har fortfarande varit din familj! Vi ÄR FORTFARANDE dina barn! Du har inga nya barn, de barnen som du gärna vill ha som dina är faktiskt inte DINA barn, utan VI är. Vi kanske inte är perfekta, men det är fan inte du heller.
Men visst fortsätt leva ditt nya underbara liv med dina underbara nya barn och radera ut alla minnen från oss, du kan ju lika gärna slänga alla fotoalbum också. Så kan du ju ångra dig om 10 år när vi inte har någon kontakt alls längre. Då när du förlorat den familj som faktiskt är ditt kött och blod.

Tacka vet jag riktiga vänner <3 Och ni alla falska jävlar get the fuck out of my life.